För det finns en känsla

Av att inte räcka till...
Det är så jobbigt. Jag vill vara den bästa mamman åt mina barn, en bra fru och göra ett bra jobb. Det blir lite pannkaka av allt. Ingen energi, fast det har smugit sig tillbaka lite energi sen semestern började. Nu är det bara stress från barnen som bråkar, ingen jobbstress. Inser att jag nog var nära den berömda väggen precis innan semestern.

Energi ja. Vi har varit ute och rest lite men nu landat hemma. Här stannar vi tills vi känner att vi vill ha miljöombyte och i så fall drar vi till landet. Men ingen stress med att åka dit. Vi ska fokusera på träning den här veckan. Ta kvällspromenader och ta sig tillbaka till gymmet. Patrik tränar just i  skrivandets stund. Jag kommer inte iväg förens i morgon.

Vi har en hel del att stå i fastän jag bara känner för att vara. Så många måsten. Förra sommaren var ju en skitsommar. Patriks mamma blev ju sjuk och gick bort och det tog hårt på oss alla. Denna sommar ligger Patriks mammas man (Patriks plast pappa) på sjukhus. Opererat bort tår och gått in i en massa kärl. En massa runt omkring det.

Kartonger står fortfarande kvar i vårt hus efter 2 år och jag vill göra ett ryck där.

Min mobil som pajade i förrgår. Alla bilder från hela sommaren är bara borta och jag är så ledsen... så jag måste åka och kolla om det går att reparera skadan. Det finns ju de som kan få fram info (bilder) även om USB är trasig. Jag hoppas.... jag hoppas verkligen att det går att ordna. Därav inga bilder i inlägget eftersom jag inte har några.

Barnen bråkar en massa. Men mindre hemma då vi har en större yta att vara på och mer leksaker. Det är så roligt för Anton har äntligen kommit in i leka själv perioden. Han kan sitta ganska länge och leka med bilar. Alicia har blivit så stor så hon försvinner gärna in på sitt rum. Men det finns där, den där jag måste bara göra allt för att jävlas tankarna hos barnen. Ingen hoppar på den stora fina studsmattan (typ aldrig den bara står) men så vill Anton hoppa. På en gång kommer Alicia och ska hoppa och det blir bråk. Är inte det typiskt? Eller att bara komma fram och rycka leksaken ur Antons hand? Ja de flesta syskon är nog funtade så men ändå. Man tjatar och gnatar.

Anton är ju en liten kille och behöver gå upp i vikt. Lite stress blir det av att han just nu inte har så mycket aptit och typ matvägrar. Man får lura i honom lite mat....

Annars känns det skönt att bara vara hemma. Men vi har 2 stopp till på semestern. Norrland och Åland. Vi ska till graven i Norrland för vi har inte varit där sedan begravningen. Kommer bli en känslosam resa.

Sen är det höst igen och man kommer att undra vart denna sommar tog vägen?